Jag har läst Marcus Birro´s, Fyra årstider med Birro, och jag fick en hel uppgörelse med mig själv och världen på halsen. Allra först måste jag bekänna att jag inte alls läst Birro ordentligt en enda gång förrän nu. Varför? Jo, jag måste erkänna att det till stor del berott på avundsjuka. Den uslaste av alla åkommor. "Birro skriver så fantastiskt" (här kämpar jag med min blogg men får inte beröm), "Jag har förmedlat Birro´s text till alla jag känner" (jaha, men när förmedlade du min text), "Birro har förlorat en arbetsgivare" (jag har ingen arbetsgivare att förlora längre, inte på många år), "Birro går igenom en slitsam skilsmässa" (ja, men vad har jag fått gå igenom).
Och, fråga mig inte varför? Många saker får du fråga mig och jag ska kunna ge dig ett svar, men den här frågan kan jag absolut inte svara på; varför slog avundsjukan till just mot denne Birro? Tidigare har jag skrivit en text, Birro´s stolthets mast felriktad, som delvis var grundad i den sjuka känslan, men också på mitt avståndstagande till katolicismen. Nu vill jag be om förlåtelse för att jag ibland reagerar så snabbt på andra människors liv. Det är omöjligt att sätta sig in i alla bevekelsegrunder någon annan har för sitt liv och sina beslut. Det vi har är Guds ord, och det leder oss rätt.
Men för att i någon mån försvara mig eller förklara mig så vill jag säga att den bok jag nyss läste har gjort ett så väldigt stort intryck på mig eftersom jag tycker att han skriver "mitt liv" och ändå är det naturligtvis inte mitt liv. Jag har inte Italien i blodet, jag älskar inte en fotbollsarena så som han gör och staden Rom är inte mitt hem på jorden, ändå skriver han mitt liv. Jag har inte fått avföring utanför min dörr och jag har heller inte tröstats av mängder av brev och blommor efter dödshot. Jag har inte delat samma erfarenheter, ändå är det mina erfarenheter. Kedjorna som rasslar i djupet, bitterljuva minnen av ölen och vinet som gav falsk tröst. "Snåljåp" med sina fina ballonger, där han erbjuder tillfälliga rus och sedan endast har ett i sikte, att dra oss ner i avgrunden.
Erfarenheterna är inte lika - hur kan hundra tysta nej, ett stilla bortforslande från arbetsliv, kolleger och arbetsliv mäta sig med att få sparken i media, med offentliga motiveringar? Men jag vill hävda att smärtan är densamma. Naturligtvis är det mera hedersamt att hamna i fängelse för sin tro, eller att hotas i det offentliga, men den offentliga hedern är också en offentlig skam. Hundra tysta nej väger inte långt. Inte nej-svaren från nybildade vårdföretag som anställer personliga assistenter heller.
Nu vill jag inte beklaga mig, utan sanningen är den att trots de här nejen så har jag av nåd fått tjäna inom kristna verksamheter och jag vet att jag fått göra skillnad där jag blivit placerad, men visst är det tråkigt att inte vara värd sin lön? Det har vi ju Guds eget ord på att vi ska vara.
Nu kanske det verkar som om boken, Fyra årstider med Birro, i första hand handlar om svårigheter och jobbiga händelser. Så är det inte! Boken handlar i första hand om Gud. Inte en sida utan Gud, inte en sida utan Jesus, inte en sida utan bön, inte en sida utan Helig Ande. Nåden nämns före Sanningen säger Birro, och det är sant, men utan sanningen blir vi aldrig fullständigt fria. Kedjorna och banden som drar från det förflutna blir fullständigt bortspolade i Jesu blod, men visst kan minnen komma ibland och visst kan vi frestas ibland.
Du som läser det här ser att det inte är en bokrecension. Det är inte heller något medlidande med en förföljd man i min samtid. Det är helt enkelt ett konstaterande - han skriver mitt liv, men han har ändå levt ett annat liv än jag. Igenkänningen är så total. Jag tror att många samtal av den här typen måste våga föras i våra sammanhang. Vi måste kunna beskriva den goda strömmen, det goda livet och nåden, den Gud som lyssnar, tröstar och finns till. Vi måste kunna erkänna tillkortakommanden och litenhet. Tack Birro för att du hjälpte mig se att jag varit avundsjuk och hjälp mig Jesus att inte drabbas igen. Jag vill ha ett rent hjärta, det är så viktigt.
Bön: Hjälp mig Herre att inte se på vad andra har och inte har. Hjälp mig Jesus att bara se på dig och tacka för att få tillhöra dig av nåd.
Och ja, jag är medveten om att jag har tak över huvudet, mat för dagen och att jag trivs och trivts i mina uppgifter. Det är inte så konstigt om världen inte gillar oss - det är ett frislhetstecken.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera