Birgitta Ekman skriver i MM,
Missionsmagasinet en krönika med den intresseväckande rubriken "Påhoppad av apa".
Krönikan handlar om att Birgitta faktiskt blev påhoppad av en apa - i Gibraltar. Lugn (och modig) som hon var lät hon apan sitta kvar för att inte oroa sitt barnbarn. Hon menar att hon hade gett sig in i apornas revir av fri vilja och fick skylla sig själv lite. Sedan drar hon linjer till andemakter och vårt beroende av församlingen för att inte råka ut för andra "apor" som vill husera med oss och styra oss när vi inte deltar i församlingsgemenskapen.
Så här skriver Birgitta, "På Gibraltar fick jag ta några steg med apan på ryggen och med beslutsamhet putta aav mig honom och låta honom springa iväg på klippan." Hon säger vidare att det finns en plats på klippan, och där ska vi ställa oss.
Detta var en mycket bra liknelse. Jag lyssnar ofta på församlingens möten och deltar i bön så ofta jag kan på de tider som de har, men inser ju att i längden kommer den här tillvaron att bli för kampfylld. Jag märker också hur mina tankar ändras betydligt snabbare än tidigare och vet att sättet att hålla tankelivet intakt är bön och Guds ord men vi behöver verkligen församlingen Guds husfolk.
Det inlägg som jag skrev för några dagar sedan,
Den goda kampen, där jag tar upp Jan-Egil Hafsahls bok om Menigheten och vet att det han skriver är levda ord av en församlingsföreståndare som lever samman med Guds utvalda folk och som gjort det de senaste 40 åren - ja, då väger orden tungt. Hans koppling mellan det eviga och det nuvarande i synen på söner och döttrar i Guds familj, levandegjorda i Kristus
tror man obetingat på, eftersom det fungerar.
Däremot vill jag inte tillhöra en universalistisk skara utan förankring - jag vill tillhöra församling
en.
Bön: Herre - hjälp oss komma närmare din tanke med församlingen.
