måndag 1 oktober 2012

Kamratskapets anda

Jag har lyssnat på några videoklipp av Bill Stenberg, en hemgången profetröst i tiden.

Det som slår mig i vissa av dessa klipp är hur oerhört sanna de är. Ett av dem särskilt som jag vill dela med er här visar på att "brödraskapet skuldra vid skuldra i en tät ring döljer något i centrum". Så många gånger som detta blivit uppenbarat även för mig. Kamratskapet går före Guds eget ord. "Jag litar på Z", "han är pålitlig" osv.

I Yngve Stenfeldts predikan från igår framgick det också tydligt att om vi inte är i Kristus, så är vi troligen i förvar hos odjuret. Alla måste vi tjäna någon och tjänar vi inte Kristus, huvudet så tjänar vi mörkret.

http://maranata.se/2012/09/30/30-september-2012-kl-11-yngve-stenfeltjesus-kristus-ar-forsamlingens-huvud/

Vad är det som brödraskapet döljer i Bill Stenbergs syn? Jo, det är en naken man full av skam men han får inga kläder. All aktivitet går ut på att sluta leden tätare för att dölja skammen. Står vi riktigt nära och inte släpper fram minsta ljus så finns möjligheten att människorna utanför inte uppmärksammar denna nakenhet.

Du som är pastor, ledare, äldste dölj inte den nakne mannen. Lyft istället fram detta. Jesus själv vet om honom och om ljuset får lysa in kommer brödraskapet att frigöras till andra uppgifter. De kan vittna om en annan man. En man utan skam. En man som dog för dem.

http://www.youtube.com/watch?v=OQtkPOCQ1bY

söndag 30 september 2012

Om att vara ensam förälder

Jag måste skriva lite om Miljöpartiets förslag till 5 000:- i skattelättnad till ensamstående föräldrar. Något fåtal av mina läsare kanske t.o.m. kan erinra sig att en gång hade Sverige fyra olika skattetariffer. De baserades på socialgruppsindelning 1-4, där ensamma föräldrar var placerade i grupp 4 och således hade minst skatt.
http://www.expressen.se/nyheter/mp-forslag-5000-kr-till-ensamstaende-foraldrar/

Som kristen är det naturligtvis så att jag vet att äktenskapet är instiftat av Gud och att det är det ultimata när barn får växa upp på det sättet. Men ibland är det så att vi människor inte lyckas i våra föresatser, och då ska ju barnet ändå få växa upp så tryggt och bra som möjligt.

På facebook har det varit två kommentarer som sårat. Den ena handlade om signaler. Summan var oviktig, signalen viktig. Visst är väl en signal bättre än ingenting, men den hjälper ju inte i en konkret situation. Det är  som liknelsen med den som klappar sin broder eller syster på axeln med orden, "ät gott, klä dig varmt, lev väl", utan att göra någonting åt situationen. Just detta med signaler retar mig överlag. I förra valet signalerades det om att utanförskapet skulle minska. Det har signalerats om prioriterade grupper av olika slag. Det kommer signal, på signal, på signal. Riken larmar, människorna vacklar men vad gör vi kristna?

En annan kommentar, som även saluförs friskt på nätet i övrigt, är att "Mp vill uppmuntra splittring av  kärnfamiljer". Vem skiljer sig för 5 000:-/år? Det här är så kränkande att höra talas om! Nog kan ensamma föräldrar ha det svårt men så svårt kan det inte vara att 5 000:-/år blir en skilsmässoorsak. https://www.flashback.org/t1974025


Jag ska berätta något lite om hur det kan vara för en ensam förälder. När mitt yngsta barn var litet och jag började gå ut i studier och jobb, så ammade jag fortfarande. Det var tufft att lämna henne till daghemmet. Det var också så att när jag lämnade på morgonen var det inte alls ovanligt att vi var först på plats eller att vi åtminstone hörde till de första, och sedan på eftermiddagen samma sak, det var inte alls ovanligt att vi var sist eller åtminstone bland de sista att gå hem. Nu vill jag inte att du ska "tycka synd" om oss, jag vet att även i familjer med två försörjare kan barnen av olika skäl få mycket långa dagar, men det är ändå ganska vanligt att föräldrar jobbar dagtid båda två. Att den ena lämnar, den andra hämtar och på det sättet får de ihop sina timmar och barnet behöver inte ha alltför långa dagar. För den som är ensam gäller det att töja ut sig till bristningsgränsen - ständigt. För trots att jag kom tidigt respektive sent på dagis så rådde det omvända förhållandet på arbetsplatsen. Ofta gick jag tidigt respektive kom lite sent och bar bördor av hemarbete i väskan som skulle avklaras efter middag, sövning av barn och hemmasysslor. Ibland blev jobbet gjort men lika ofta bars det åter tillbaka till jobbet i oförändrat skick.

Det här är bara en aspekt av livet som ensam förälder. Hur du får töja dig till bristningsgränsen och ändå räcker du aldrig till. Men i mitt fall har jag gått till Gud och han räcker till. Hans nåd tar aldrig slut, men människornas nåd kanske tar slut redan innan du har kommit genom dörren. Kanske är den slut i entrén till kyrkan när kyrkvärdar ställer sig med ryggen emot dig, eller när en "snäll" barnledare upphöjer ditt barn men knappast säger ett litet "hej" till mamman. Nåd hos Gud och hos människor är så väsenskilt att det går nästan inte att tänka på, man blir bara upprörd och ledsen.

Jag har stått i situationer där jag efter att ha presenterat mig som (ensam) mamma blivit granskad uppifrån och ner, och sen vidtar granskningen nerifrån och upp och slutligen ett tilltal med hånfull menande blick. Jag talar inte om världens folk nu utan om bröder, äldstebröder osv. Och ändå är det så att som ensam förälder behöver vi än mer stöd än andra föräldrar. Barnet behöver stöd och uppmuntran, barnet behöver föräldern som förebild, men om förebilden inte respekteras så smittar det av sig på barnet som inte heller mår bra.

Och, det som är mest tragiskt av allt, det är att jag vet att det här inte bara gäller mig. Jag har mött ensamma mammor från olika generationer och alla har haft samma erfarenhet. Det är andra i församlingen som räknas, som finns, som är viktiga och som ska ta plats.

I efterhand nu, kan jag konstatera, att trots allt jag upplevt har det hjälpt mig närmare Gud. Det står i Guds ord att vi ska dela hans smälek och vi kan vara viss om att han står där tillsammans med oss. När blickarna går uppifrån och ner och när menande blickar och tilltal faller över oss där är Herden vid vår sida och delar smäleken. När ryggarna vänds ifrån oss när vi kommer in i kyrkan, då är Herden där och går vid vår sida. Vi vet att han inte sviker och vi vet att hans program är att lossa orättfärdiga ok! Det är den fastan HAN vill ha.


Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, [kap]
ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.[kap]
Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. [kap]